Hold on to your friends
Varför lät vi det bli så här himla konstigt?
Vårt förhållande till varandra är ju jättekonstigt.
Vi som kunde skratta, prata, skrika, gråta, viska till varandra.
Nu träffas vi ibland på stan och det enda vi får ur oss är enkla "hej", "hur är det med dig" och "vad gör du".
Oho för redan glömda besvikelser
Jag tittar på människor som kommer ifrån helt annan del av världen. Och tänker. Jag tänker att hur det hade varit om inte jag hade fötts där jag fötts, växt upp här, gått 9 år i skolan här eller haft de vännerna jag haft och har nu. Jag undrar hur det hade varit då.
Jag kanske hade vuxit upp som en bortskämd sweet sixteen flicka med föräldrar med alldeles för mycket pengar.
Eller så kanske jag hade bott i en hydda i afrika och inte kunnat gå i skolan för att jag har för många syskon att ta hand om.
Eller så kanske jag hade bott på gatan i sydamerika och varit tvungen att sälja mig själv för att överleva.
Jag hade kunnat bo i skogen i norra amerika och spelat gitarr och gått på high school.
Jag hade kanske bott i en lägenhet med balkong i paris och alltid haft mina finaste klänningar på mig.
Men då tänker jag att det kanske inte är så dumt att ha växt upp i sex personer i en fyrarummare, med en granne som aldrig blir av med mig hur mycket hon än skulle vilja, med de finaste vännerna, med den jobbigaste bråkigaste oambitiösaste roligaste mellanstadieklassen med flest vikarier i sverige, med den konstigaste underbaraste upptågsmakande slagsmåligaste pratigaste högstadieklassen med så fina människor, och en grym gymnasieklass.
Jag hade inte sett de artister och band jag sett och jag hade inte varit på de festivaler jag varit.
Jag hade inte varit i sveriges alla landskap utom ett och jag hade inte åkt runt danmark.
Jag hade inte besökt jordens lugnaste plats.
Man kan drömma men man kan aldrig ändra på det förflutna. Man kan byta liv men man kan aldrig glömma minnen.
Precious
Jag ser fram emot så himla många saker så att jag blir helt konstig i hjärnan. Det är så mycket som kan hända och och som jag vill ska hända och sånt som förmodligen aldrig kommer att hända och sånt som jag inte vill ska hända kommer ändå att hända.
Johnossi om en vecka, Håkan Hellström på fredagen den trettonde, Umeå Open på min födelsedag, Festival i sommar.
Och det bara i musikväg.
Igår upplevde jag världens första 100 timmars dygn. Jag var på skolan från 9.30 ca. till kanske 21. Jag upplevde en vildmannenmiddag, mycket folk, fina knappar, ett äpple, musik, sysslolöshet, kulturella händelser i skolmiljö och världens första arenahälsning!
Sedan sov jag.
Den här gången kanske världen förstår oss
Someday Somehow
Det behöver inte betyda att mitt liv alltid ser likadant ut, bara väldigt ofta.
Och det behöver inte heller vara något dåligt, bara frustrerande.
Klumpen i magen växer, den som vill att det ska hända något. Något som vänder uppochner på tillvaron helt. Jag måste få se hur någon annan har det, någon som är helt olik mig. Jag måste se världen. JAG MÅSTE! Jag kan inte sitta på mitt rum och se dagarna gå.
Hårt godis
Nu har jag städat halva rummet (dvs, jag var ute med soporna, och sopdörrshelvetet hade frysit igen eller nåt så jag stod där och slet i dörren innan jag gav upp och gick runt kvarteret till det andra soprummet där dörren gled upp som smort, det var då själva fan tänkte jag och gick hem igen medan jag halkade typ 70 gånger, jag hade tagit pappas skor med storlek 43 så, ja.) Iallafall, jag trycker in kläderna i garderoben sen är jag klar.
Är det bara jag som har blivit knäpp eller är månen helt onaturligt stor?
Man ser ju alla kratrar och grejer. Och den lyser ju upp halva Sverige!
När man traskar hem på natten i månljus är det ju så fint. Speciellt när man bor i en stad där lyktstolpslampor verkar stå på att köpa listan.
Nu ska jag äta godis och se på film, brb!
Every day is like Sundays
Man lär sig att uppskatta sakerna när de har gått förbi. Om man är har åkt bort någonstans och tycker att det är så fint så fint så är det ännu finare ett halvår senare och man skulle inte vilja ha någonting ogjort.
True Love, this must be it.
True Love, this must be it.
Someone Somewhere
Smart och klurig som jag är så döpte jag min blogg till shellshock för att ingen ska kunna hitta hit. Till varenda människa som jag nämnt att jag har en blogg till har jag varit tvungen att bokstavera och det brukar inte heller bli så lyckat. Det brukar bli Shellschock istället och det är mycket fulare.
Jobbigare problem än så har jag inte och i-landproblemen brukar inte låta vänta på sig så länge så snart kommer jag troligen att klaga på att det är för varmt i sängen eller att jag inte orkar röra på mig för att borsta tänderna.
Förresten så har jag tagit min bloggoskuld! Har fått mina första kommentarer! Ännu en milstolpe i livet avklarad, heh.
Och jag kommer fortsätta börja mina meningar med Och. För nu finns det ingen petig svenskalärare som smyger omkring. Och döpa alla inlägg med låttitlar.
Nu blev det lite inläggsbombning men när jag har sovit i typ en månad måste jag passa på att skriva när internet har bestämt sig för att fungera.
Jag tänker för mycket konstiga grejer på natten som kan bli lite för osammanhängande ibland. Men vad gör det om hundra år?
Worst Case Scenario
Nu finns det bara små yngre barn (läs: låtsats gangsters och fjortisar) som hänger vid Ica. Det coolaste hängstället. Men I've been there,done that. Nej, nu ljög jag kanske lite. När jag var mindre var mitt liv tv:apparaten. Jag har nog sett alla dåliga 90-talssåpor som finns. Men jag tyckte om det. Då. Sen började jag skaffa ett lite socialare liv.
Nu drar vi oss härifrån istället, söker andra människor på andra ställen. Och det kanske är okej. Det kanske är okej, bara vi inte lämnar allt kvar här. Någon måste ju finnas kvar här i öbäck! (Och jag glömde faktiskt inte R:et, det är så det brukar stå på bussarna som går hit; Öbäck. Om man har otur.)
Och det kanske är så det kommer att bli, jag med mitt förutsägbara liv kommer säkert leva i Röbäck hela livet, gifta mig med någon som jag var kär i i förskolan och bli dagmamma. Men det kanske inte heller är så konstigt när jag inte gör något åt saken.
Jag kanske får fortsätta att sitta här och skriva dikter och texter om livet och drömma istället. Eller göra något åt saken. Och börja leva. Och allt börjar utanför dörren.
PS. Jul och nyår var mycket fint. Jag hoppas att 2009 har mycket att erbjuda. Det blir vad man gör det till. Just det.
