Oho för redan glömda besvikelser
Här sitter jag en fredagkväll 16 år gammal.
Jag tittar på människor som kommer ifrån helt annan del av världen. Och tänker. Jag tänker att hur det hade varit om inte jag hade fötts där jag fötts, växt upp här, gått 9 år i skolan här eller haft de vännerna jag haft och har nu. Jag undrar hur det hade varit då.
Jag kanske hade vuxit upp som en bortskämd sweet sixteen flicka med föräldrar med alldeles för mycket pengar.
Eller så kanske jag hade bott i en hydda i afrika och inte kunnat gå i skolan för att jag har för många syskon att ta hand om.
Eller så kanske jag hade bott på gatan i sydamerika och varit tvungen att sälja mig själv för att överleva.
Jag hade kunnat bo i skogen i norra amerika och spelat gitarr och gått på high school.
Jag hade kanske bott i en lägenhet med balkong i paris och alltid haft mina finaste klänningar på mig.
Men då tänker jag att det kanske inte är så dumt att ha växt upp i sex personer i en fyrarummare, med en granne som aldrig blir av med mig hur mycket hon än skulle vilja, med de finaste vännerna, med den jobbigaste bråkigaste oambitiösaste roligaste mellanstadieklassen med flest vikarier i sverige, med den konstigaste underbaraste upptågsmakande slagsmåligaste pratigaste högstadieklassen med så fina människor, och en grym gymnasieklass.
Jag hade inte sett de artister och band jag sett och jag hade inte varit på de festivaler jag varit.
Jag hade inte varit i sveriges alla landskap utom ett och jag hade inte åkt runt danmark.
Jag hade inte besökt jordens lugnaste plats.
Man kan drömma men man kan aldrig ändra på det förflutna. Man kan byta liv men man kan aldrig glömma minnen.
Jag tittar på människor som kommer ifrån helt annan del av världen. Och tänker. Jag tänker att hur det hade varit om inte jag hade fötts där jag fötts, växt upp här, gått 9 år i skolan här eller haft de vännerna jag haft och har nu. Jag undrar hur det hade varit då.
Jag kanske hade vuxit upp som en bortskämd sweet sixteen flicka med föräldrar med alldeles för mycket pengar.
Eller så kanske jag hade bott i en hydda i afrika och inte kunnat gå i skolan för att jag har för många syskon att ta hand om.
Eller så kanske jag hade bott på gatan i sydamerika och varit tvungen att sälja mig själv för att överleva.
Jag hade kunnat bo i skogen i norra amerika och spelat gitarr och gått på high school.
Jag hade kanske bott i en lägenhet med balkong i paris och alltid haft mina finaste klänningar på mig.
Men då tänker jag att det kanske inte är så dumt att ha växt upp i sex personer i en fyrarummare, med en granne som aldrig blir av med mig hur mycket hon än skulle vilja, med de finaste vännerna, med den jobbigaste bråkigaste oambitiösaste roligaste mellanstadieklassen med flest vikarier i sverige, med den konstigaste underbaraste upptågsmakande slagsmåligaste pratigaste högstadieklassen med så fina människor, och en grym gymnasieklass.
Jag hade inte sett de artister och band jag sett och jag hade inte varit på de festivaler jag varit.
Jag hade inte varit i sveriges alla landskap utom ett och jag hade inte åkt runt danmark.
Jag hade inte besökt jordens lugnaste plats.
Man kan drömma men man kan aldrig ändra på det förflutna. Man kan byta liv men man kan aldrig glömma minnen.
Kommentarer
Postat av: stina
va fint. Jag är glad för att du föddes här och ingen annanstans.
Vi måste ses! :)
Postat av: Matilda
UPPDATERA FÖR DU ÄR B R A. Förlåt om jag pressar dig.
Postat av: alva
åh, vad jag är glad att jag hittade din blogg sofia. Så himla bra beskrivet våran klass. du är bra. nästan så att jag får tårar i ögonen. åh,vad fint!
Postat av: Angelica
Jag vill resa iväg med dig, bygga sandslott med dig, äta glass med dig, åka till fjällen med dig, ja göra i stort sett vad som helst med dig för att skapa minnen som består! Iof så har jag redan många underbara minnen med dig. Men det finns alltid plats för fler. Din blogg är så otroligt fin och jag måste medge att jag för första gången har gråtit när jag läst ett inlägg.
Tack för att du finns Sofia, tack!
Trackback
