hej

Under lovet har jag varit hos farmor och hälsat på henne och mina kusiner. Det var mycketmycket fint.

Igår var vi på en hemmafest som slutade med allt uppochnervänt och med mig, Sandra och Angelica promenerandes genom natten hem till Sandra för att sova. Angelica iklädd min jacka eftersom att människor kan vara så jävla elaka. Fyfan fan fan för vissa människor ibland.

Det ska då alltid hända något under allhelgona helgen. Det måste vara någon sorts förbannelse.

Det är kolsvart ute. KOLSVART. Det är som om någon släckt lampan utomhus.
Norrlandsnatt på eftermiddagen.

Det var längesen det var så avkopplande att göra absolut INGENTING: my god.
Var på jazzfestivalen igårkväll och det var mysigt och fint och allt och så sov jag jättelänge imorse och sedan när jag vaknade jättesent och hade lite ångest över det i ungefär en millisekund tills jag kom på att det gör ingenting om jag så sover i en vecka i sträck för det spelar ändå ingen roll. Nu kom jag lite ifrån tråden men det jag ville säga var att jag tjänade en timme också för nu är det vintertid, himmel och pannkaka.
Nu ska jag titta på true blood och äta glass!

Ikväll har jag gjort saker som jag inte brukar göra:

-Jag säger bara: Anlita mig aldrig som kock, bagare eller vadsomhelst som har med mat att göra.

-Jag gjorde i stort sett klart min engelskabokanalys för någon timme sen. Och det är ju lääänge kvar till natten än!
 (Brukar börja arbeta med mina läxor ca. klockan 23.)

-Jag har rensat i mina spotifyplaylists! Men inte tagit bort alltför många. Man måste börja lite smått annars blir det svårt att skiljas. (Hade ungefär 100 stycken.)

Jag lyssnar på tystnaden. Jag lyssnar på tystnaden som kommer in genom alla utrymmen.
Den trycker sig fram från nord, syd, öst och väst. Den angriper på alla fronter.
Den tränger in genom mina ögon, öron och snart når den mina fingertoppar.
Den gör mig förlamad.
Tystnaden och jag. Vi är ett.
Tystnaden trampar en stig rakt genom mitt hjärta. Den har inga hämningar och tar inte hänsyn till någonting.
När den tycker sig vara färdig med mig singlar den som ett höstlöv ner bredvid mig.



Och så sitter vi där ett tag och lyssnar på varandra. Jag och tystnaden.

Okej, eftersom att den är den fjortonde idag och det betyder att Markus Krunegård släppte sina två skivor idag kan jag berätta att jag tycker att den här låten (samt introt till denna) är bäst från Prinsen av Peking och den här från Lev som en gris dö som en hund. Det här är än så länge alltså. Allt kan ju förändras, så att säga.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. När man har en blogg måste man ju sköta om den lite också.

Men jag vet inte riktigt, jag tycker ju hemskt mycket om att läsa om andra människor och läser ungefär hur många olika bloggar som helst men det är så svårt att berätta om sig själv.
Jag vet inte riktigt vad ska berätta om mig själv. Jag är inte så intressant. Jag går i skolan, kommer hem med bussen, sitter vid datorn tills kvällstid ungefär och sedan sover.
Och det är ju inte så kul att läsa om.
Jag skulle antingen kunna fortsätta med halvtaskiga kamerabilder på mig själv och mitt rum men det är ju inte heller så kul att titta på.

Mina trogna finaste läsare (vilka ni än är.) Vad vill ni att jag ska göra med bloggen?

höst 2009

torra, fnasiga händer håller om varandra
knutna händer på en busshållplats
blåser luft varmare luft

jag skrubbar bort det ljust röda nagellacket med aceton
bort
sommaren är ljust ljust röd nästan rosa
sommaren är borta
jag målar mina nästannaglar mörkt röda eller mörkt bruna eller lila eller vinröda
hösten är här

förra veckan någon dag någon timme på natten
satte jag mig på vår bro utanför vårt hus
och förlorade mig i stjärnhimlen
stjärnorna åt upp mig långsamt långsamt
och spottade sedan ut mig hårt och skoningslöst
jag gick in i mitt hem och kräktes

jag går en promenad med mitt eget sällskap
genom en nyfödd regntung
gul
röd
grön
orange
brun
svart
by.
jag blickar ut över fälten
tomt

jag åker buss den allra vanligaste turen
solen ligger på och det känns nästan varmt genom glaset
om man blundar och tänker bort den tjockaste halsduken är det nästan sommar
jag tittar ut över bland den vackraste synen jag vet
stad i höstljus

jag cyklar genom björkarnas allé och det viner i min hud
jag cyklar snabbare över den blöta asfalten
känner lukten av gödsel
mörka moln
det svider i ögonen av vinddraget
tårar rinner
tårar fortsätter att rinna
jag är hemma