hej

Alltså jag måste bara säga herreminje vad jag vill dansa när jag hör den här och den här. 

Hej alla glada.

Resultatet av peace and love blev att jag blev sjuk. Har varit det i en vecka nu och jag kan nog känna att det faktiskt var värt det. Festivallivet alltså.
I lördags ville jag dö lite. Om jag rörde huvudet 1 mm åt vilket håll som helst kändes det som att hela världen skulle rämna. Men det gjorde den ju inte, och tur var väl det.
I måndags började jag arbeta. Iklädd en lång orange galonregnrock har jag och mina kära kompanjoner kämpat mot regnet. Vi har klippt gräs, städat och gjort lite sådana värda saker. Där jag sommarjobbar pågår det just nu ett stort träningsläger i fotboll vilket resultetar i många barn. Idag skulle vi passa på att städa omklädningsrummen där barnen håller hus då vi trodde att de var på lunch. Men så blir vi attackerade av massor av barn som klättrar på städvagnen, sliter i sakerna, någon kastar sopsäckar på mig, någon tar upp rengöringssprutan och ska spruta överallt och så märker vi att ett barn har tagit en skurborste och börjat städa de andra omklädningsrummen så det är bara att följa efter. När han har städat ungefär två eller tre omklädningsrum får vi tillbaka borsten och vi kan fly fältet. Herregud. Regnet gör att barnen inte kan vara ute och spela fotboll, därför måste typ 200 barn klämmas in i inomhussalen.

Jaja. Glad sommar alla.

Idag besökte jag min gamla högstadieskolas avslutning tillsammans med en vän. Bara genom att kliva in i gympasalen kände jag på atmosfären och det låg i luften det som jag känt de senaste tre åren. Befrielse, nervositet, och stolthet. Samt alla möjliga olika känslor tonåringar känner jämt.

Vi ställde oss längs väggen och jag tittade ut över folket i gympasalen. Flickorna var uppklädda och pojkarna var fixade i håret. Mor och far- föräldrar som log och tycker att tiden går alldeles för fort- "det känns som igår när jag besökte din första skolavslutning."

Föräldrar som tittar stolt på sina barn som växer upp och knäpper kort med digitalkameror för att spara till framtiden. Lärare som tänker att nu har ännu ett år gått och snart börjar nya elever och lika snart är de gamla glömda.

Som vanligt var det de som valt Musik på "Elevens val" som uppträdde. Jag fick sådana tillbakablickar i min hjärna att jag hade svårt att koncentrera mig.

Det var bara två år sedan jag stod på den där scenen för första gången med några vänner och sjöng en låt om att livet var så jobbigt och att man blir missförstådd hela tiden.

Det är bara ett år sedan jag stod på samma scen och spelade kanske alla instrument på hela scenen och sjöng. I efterhand känner jag med stor sannolikhet att det lät förskräckligt.

För två år sedan var jag 15 år och jag kände säkerligen igen varje ord och känsla i låten jag sjöng.

För ett år sedan var jag 16 år med sönderblonderat hår med utväxt och jag trodde nog att jag var rätt så bra när jag framförde låtarna tillsammans med andra elever från andra klasser.

Nu när jag tittar på uppträdandena så vet jag precis hur de som står på scenen känner.

Och jag tror mig veta hur de kommer att känna om ett år.

Den nya rektorn som jag inte kände igen höll ett tal. Hon pratade om att eleverna skulle titta noga på varandra för när de börjar skolan igen efter sommaren har de alla splittrats till olika skolor och klasser, alla med olika tankar om framtiden.

DET om något har jag erfarenhet av.

När jag gick ifrån gympasalen imorse fortsatte jag vägen upp som går förbi skogen och hemåt. Jag vek inte av till höger genom skolans portar för att ta emot betyg och äta tårta  tillsammans med min klass som jag gjort de föregående åren.

Det gör jag aldrig igen. Det är slut mellan mig och högstadiet. För alltid.