hej

Idag besökte jag min gamla högstadieskolas avslutning tillsammans med en vän. Bara genom att kliva in i gympasalen kände jag på atmosfären och det låg i luften det som jag känt de senaste tre åren. Befrielse, nervositet, och stolthet. Samt alla möjliga olika känslor tonåringar känner jämt.

Vi ställde oss längs väggen och jag tittade ut över folket i gympasalen. Flickorna var uppklädda och pojkarna var fixade i håret. Mor och far- föräldrar som log och tycker att tiden går alldeles för fort- "det känns som igår när jag besökte din första skolavslutning."

Föräldrar som tittar stolt på sina barn som växer upp och knäpper kort med digitalkameror för att spara till framtiden. Lärare som tänker att nu har ännu ett år gått och snart börjar nya elever och lika snart är de gamla glömda.

Som vanligt var det de som valt Musik på "Elevens val" som uppträdde. Jag fick sådana tillbakablickar i min hjärna att jag hade svårt att koncentrera mig.

Det var bara två år sedan jag stod på den där scenen för första gången med några vänner och sjöng en låt om att livet var så jobbigt och att man blir missförstådd hela tiden.

Det är bara ett år sedan jag stod på samma scen och spelade kanske alla instrument på hela scenen och sjöng. I efterhand känner jag med stor sannolikhet att det lät förskräckligt.

För två år sedan var jag 15 år och jag kände säkerligen igen varje ord och känsla i låten jag sjöng.

För ett år sedan var jag 16 år med sönderblonderat hår med utväxt och jag trodde nog att jag var rätt så bra när jag framförde låtarna tillsammans med andra elever från andra klasser.

Nu när jag tittar på uppträdandena så vet jag precis hur de som står på scenen känner.

Och jag tror mig veta hur de kommer att känna om ett år.

Den nya rektorn som jag inte kände igen höll ett tal. Hon pratade om att eleverna skulle titta noga på varandra för när de börjar skolan igen efter sommaren har de alla splittrats till olika skolor och klasser, alla med olika tankar om framtiden.

DET om något har jag erfarenhet av.

När jag gick ifrån gympasalen imorse fortsatte jag vägen upp som går förbi skogen och hemåt. Jag vek inte av till höger genom skolans portar för att ta emot betyg och äta tårta  tillsammans med min klass som jag gjort de föregående åren.

Det gör jag aldrig igen. Det är slut mellan mig och högstadiet. För alltid.