hej

Idag var en bra dag. Jag har varit trasslig i håret och barbent hela dagen. Och så luktar jag sand.

Var i stugan en stund imorse och hälsade på mormor och morfar. Sedan när vi kom hem cyklade jag till stan med min familj där vi åt middag och när vi skulle åka hem cyklade jag, min mamma och min lillebror runt bölesholmarna.
Det var mysigt, grönt och med många stigar där man kunde åka vilse. Mamma hade inte varit där på ungefär 30 år och hon sa att det var mycket finare nu än på hennes tid. Tänka sig.
Igår kväll umgicks jag med människor som jag inte varit med på ett tag. Inte nästan allihopa iallafall. Det var spontant och fint. Jag har saknat oss.

Bara för att det är den bästa tiden på dygnet just nu (man tänker så bra) och för att det känns som att det inte är så många som kommer läsa det här ska jag visa vad jag skrev den 28 augusti 2008, när sommaren just tagit slut.

I en varm, sommartom buss åker jag och tänker. Tänker på livet, tänker på allt. Möjligt och omöjligt. Allt som händer och inte händer.

I början på sommaren knöts det vänskapsband. De banden var de omöjligaste som jag trodde.

För ett år sedan skulle vi, du, jag ha skrattat åt det och sagt att den som sa som det var, var dum i huvudet, idiotisk.

Alla som jag brydde mig om var där, de var som i en dimma medan jag, jag var helt klarvaken i min egen dröm. Jag kom dit och samtidigt undrade jag var jag hamnat. Jag var så lycklig och trodde att det här skulle bli den sommaren. Då allt hände.

Det blev delvis det, som vanligt. Allt blir alltid bara vanligt svenskt lagom.

Sommaren flög snabbt förbi, jag hann inte ens sätta ner fötterna och tänka.

Jag hade de finaste vännerna man kunde ha, den finaste klassen och allt var så bra på alla sätt och vis. Sedan splittrades allt upp. Som det alltid gör när det är som bäst. Det tar slut.

Vännerna spreds vind för våg och man vet inte riktigt vilka man har kvar och var de är.

Allt har sin tid. Alla förändras.

Vi började gymnasiet, allt var nytt nytt nytt, jag var osäker som vanligt.

När jag träffar nya människor drar jag mig in i mitt skal, och tar mig fram när jag känner mig redo. När jag är med dem som jag bryr mig om mest, och som känner mig bäst så tar jag mig fram. Då är jag jag. Det är en av de finaste känslorna i världen. Lycka.

I en höstfull buss, proppad med skolelever och trötta arbetande människor sitter jag och tänker. Jag tänker att nu är nu och kommer aldrig tillbaka, ska jag göra någonting ska jag göra det nu.

Tog en tango med mig själv i det allmänna soprummet tidigare ikväll.
Sjöng lite för högt för mig själv när jag gick på promenad men det gjorde inte så mycket för jag var själv på vägen.
Alla människor sitter inomhus. Även fast det är varmt ute. Alla människor sitter inomhus. Även fast det är kallt ute.
Så då är det okej. Att sjunga för högt. Ingen hör ändå.